Tack – Ja!

Helsinki_34

Jag har förstås ingen aning om vad hon gjorde den kvällen, men jag har alltid tänkt mig att hon står i ett nattlinne och tvättar ansiktet när ängeln uppenbarar sig för henne och frågar om hon vill bära Guds barn. Hon funderar en stund innan hon tackar ja. Tackar ja till ett uppdrag som hon varken behärskar eller förstår. Hon vågar egentligen inte men hon vill. Vill så mycket att hon just i den stunden helt glömmer att det inte är vilket uppdrag som helst och att hennes liv för alltid kommer att förändras.

Jag stod inte i tvättrummet när min fråga kom, utan jag var på vinden. Det var en sådan där dag som varit uppskjuten sedan länge, men nu hade jag äntligen tagit mig upp för trappan till travar av gamla tidningar, konstiga böcker, spruckna pottor och kappsäckar man aldrig någonsin skulle resa med. Åttio år av allt möjligt hade samlats på vinden i huset, som min farfar hade byggt som ett gömställe under kriget. Åttio år klarar man inte av på en dag, men jag fick en början tills meddelandet kom i telefonen:

Lisa, du behövs i Borgå stift. Vi behöver en kunnig kvinna i biskopsvalet.

Visst hade jag ibland längtat till prästjobbet. Funderat på om jag alls skulle kunna göra nytta i kyrkan igen, men mitt journalistjobb hade varit alldeles tillräckligt givande för att jag rastlöst skulle ha sökt mig vidare och tillbaka. Tillbaka till höga valv och jordfästningar, till gudstjänst och kyrkkaffen. Till jobb på söndagar och märkligt lediga måndagar.

Men aldrig hade jag tänkt på biskop. Det gör man knappast heller om man är akademiker, kyrkoherde eller profet. Men räcker det med att vara präst och kvinna? Just det att vara kvinna är en kompetens som inte har varit en merit i vår kyrka. Det är just kompetensen, eller icke-kompetensen, som de som frågar tar upp när jag tvivlar.

De som frågar tror mera på att förändra än att förvalta. De tror att en doktorshatt nödvändigtvis inte behöver vara en garant för att vara en andlig visionär i en folkkyrka. De anser att arbetserfarenhet utanför kyrkan åtminstone är lika viktigt som att ha gjort karriär inom den. De övertalar mig att fundera och till skillnad från Maria behöver jag tid och samtal innan jag inger mitt ja tack.

Jag har inte den kompetensen som man vanligtvis önskar av en biskop. Men jag har kanske annat. Annat som det är svårare att få papper på, men som är otroligt viktiga för en kyrka i modern tid. Jag är bra på att lyssna och jag har jobbat med kommunikation i över 20 år. Jag tror på teamwork och att samla hela stiftens kompetens snarare än att formulera allting själv. Jag tror på kyrkan som meningsbärare och jag vill svara på den moderna människans behov av tro men också möta hennes tvivel. Befogat tvivel när det handlar om kyrkans syn på jämställdhet och sexuella minoriteter, men också hopp när det gäller klimatfrågan. Där är kyrkan en föregångare med ett tydligt uppdrag.

Jag  behöver inte kunna allt för det finns så otroligt mycket erfarenhet samlad i Finlands evangelisk lutherska kyrka. Den är en av världens mest organiserade kyrkor så det finns alla förutsättningar att vi tillsammans skulle kunna göra skillnad. Bli bättre på att ta hand om vår värld men också om varandra. Bli bättre på att vara oss själva, med hjälp av Gud och biblisk guidning. Våga vara jobbigt radikala. Modiga. Och låta kärlekens grundlag gälla.

Jag övar mig genom att ställa mig till förfogande. Tack att ni frågade!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s