Lisas teologi | TRO

Min mamma har berättat hur jag som sjuåring hade en dag kommit hem från skolan, fäst mina ögonen på henne och frågat:

– Mamma, när tog du Jesus i handen?

Jag minns varken svaret eller varifrån jag hade fått frågan men nu efteråt tänker jag att det faktiskt är det här som tro handlar om: att våga ta någon i handen, att våga sträcka sig mot något, att gå bredvid. Jag är ju förstås inte den första som trevat efter efter en hand, och inte min mamma heller;).. Människan har alltid famlat efter vägledning och riktning. Efter värme och tröst. Guds utsträckta hand finns i Michelangelos takfresk i det Sixtinska kapellet i Rom. I den kända takfresken nuddar Guds högra hand bara nästan Adams utsträckta vänstra hand. Pekfingrarna ligger på två centimeters avstånd. Sån är tron. Man kommer nära men aldrig ända fram. 

Det kristna dopet är som Guds utsträckta hand. Genom dopet har jag blivit medlem i den kristna världsvida kyrkan. I dopet sträcker mina föräldrar fram min hand mot Guds stora näve och i konfirmationen väljer jag att själv lägga min hand i Guds betydligt varmare. Ju äldre jag blir desto viktigare blir mitt eget dop och dopdagen. Jag uppskattar verkligen att mina föräldrar lyfte upp mig mot större händer fast de själva tvivlade. Genom dopet fick jag ett ständigt sällskap, en hand i min rygg, fingrar som gärna flätar sig runt mina. Jag har inte alltid sökt mig efter handen eller letat efter ledning men när jag väl gjort det har jag som Adam sträckt ut min vänstra hand och genast nuddat det jag behövt. Handen har alltid funnits där men jag har inte alltid funnits nära handen.

Om dopet finns det hyllkilometer skrivet. Om tron förstås ännu mer. Det är underbart att bläddra sig igenom Bibeln och stora teologiska tankar, att få följa människors andliga resor men det är bara du som själv kan formulera din egen tro eller skriva under andras tankar. Det kräver tid och fokus. Tro som man bara tar över från föräldrar eller församling blir sällan så stark att den bär vid belastning. Tro som får motstånd, utmaning och näring blir tålig. Tålig och givande. Barnatron är säkert trygg men den är inte alltid så intellektuellt givande för en vuxen reflekterande människa.

Jag följer min son till hans första skoldag. Stolt bär han sin nya väska, ivrigt springer han framför mig. Innan han går in svänger han sig om, nuddar min hand med sina mjuka fingrar och ler. Vi är som fresken i det sixtinska kapellet. Min hand är hans trygghet men han kan också gå själv. Så vill jag också vara som biskop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s