Lisas teologi | TILLIT

Kom ihåg att andas, säger jag mig till mig själv när jag står väntsalen på sjukhusets aktutmottagning. Jag väntar på ambulansen från olycksplatsen. Jag hann snabbare till sjukhuset med taxin från jobbet än ambulansen från Alphöjden, där min dotters skola ligger. Andas in genom näsan och ut genom munnen, påminner jag mig själv för om jag inte gör det behöver jag snart en papperspåse. Jag har nämligen varit i samma situation förr. För sexton år och sex månader tidigare satt jag i en annan aula på andra sidan av jordklotet och koncentrerat mig på att andas. Då var samma unge i fara. En undernärd prematur skulle genomgå sin tredje operation och jag kunde inget göra. Jag stickade mig igenom plågsam väntan.

Nu finns inte något garn att tillgå. Jag sitter på mina händer tills ambulansen kommer in.
Inga brutna ben men två blödningar i hjärnan och tre dygn av väntan. Vad gör man när man inget kan göra? Mina händer darrar och söker sig mot varandra i en klumpig omfamning som ser ut som en bön men jag är redan buren. Jag har inget val än att lägga min förtvivlan i ett par mycket större händer och tro. Tro på barnet, vården, livets märkliga under och tro på Gud.

Allt är till låns. Det har jag sannerligen fått lära mig. Vi äger inte våra barn, vår livskamrat eller våra närmaste utan de är verkligen gåvor som vi får att dela livet med. Livet som kommer med så mycket fint och så mycket svårt. Vi kan inte bestämma över det och vi kan inte veta vad som ska hända. Vi kan bara lita på att vi blir burna, trots allt det som sker. Lita på att att de troendes gemenskap, församlingen med sin förbön bär. Att tro tillsammans bär märkligt långt. Omsorg och ömhet i gemenskap tröstar ofta bättre än ord.

Tillit är inte bara människans grund utan också trons grund. Kristet liv är att öva sig i att våga hoppa för att vi vet att någon fångar oss. Gud eller människa lyfter sina armar och tar emot oss. Inte alltid förstås men oftare än vi tror. Tillit övar vi hemma med dem vi älskar och i andligt liv. Det behövs inte en kyrkbänk för att bli tryggare i tron men det behövs ofta gemenskap. Gemenskap och värme. Sårbarhet och skönhet. Bibliska berättelser och bön.

Under perioder av mitt liv då jag inte själv orkat be eller tro, har andras förböner burit mig och min familj. Utan att ens veta om vem och var man har bett för mig och mina nära så har tanken och vissheten om förbön burit. Det är också en övning i tillit och en övning i att ta emot omsorg och kärlek.

Tillit är inte självklart att man får med sig hemifrån men som tur är finns det också annat och andra som kan ge grundtrygghet. Vettiga varma vuxna och bra kompisar kan fylla på där föräldrarnas kraft och kompetens tog slut. Kyrkan kan komplettera där släkt och sammanhang inte var tillräckligt. Att vara trygg och vara älskad är alltings början och alltings slut. Det vill jag jag gärna möjliggöra. Med eller utan biskopsstav.

“Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig och när ni söker mig ska ni finna mig”

l1010915

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s