TROVÄRDIG

-Kyrkan har absolut ingen betydelse för mitt liv. Jag fattar inte varför jag skulle gå på gudstjänst, sa hon med en alldeles för hög röst till sin bästa vän. Orden var uppgivna men ögon var det inte. Tvärtom var hon arg och ilskan kom överraskande plötsligt. Diskussionen hade egentligen börjat med att vännen hade frågat om hon skulle hänga med till kyrkan samma kväll och nu försökte hon formulera varför hon gärna tillbringade kvällen med honom men absolut inte i kapellet i kvarteret. Följande dag skrev Johanna ut sig från kyrkan. Förstås inte pga av samtalet men det var kanske där och då hon hade sagt högt det hon hade tänkt i många år. Att kyrkan inte berörde men just därför irriterade.

Det fanns förstås 1000 skäl att leva och de andliga upplevelserna var fortfarande lika många men de infann sig inte i stora katedraler eller i en bibelgrupp.
Åren gick och hon bildade familj. Jobbet med problemungdomar sög alla hennes krafter och hon ägnade inte mycket tid åt filosofiska frågor och existentiell diskussion utan sprang mellan möten, dagis och kvällsturer som slog krokben på barnens hobbyn.

Men hon var andlig. När hon lade barnen på kvällen och kröp ihop i deras små sängar kände hon en svindlande tacksamhet att få hålla i deras varma mjuka kroppar och det hände tom att hon knäppte sina händer under mumintäcket att inget skulle hända de mjuka små. I själva verket hade Gud aldrig varit så närvarande som efter att barnen hade fötts men hon talade aldrig med någon om det. I tomma kyrkor, som hon då och då besökte mötte hon under åren präster och kyrkvaktmästare som ändå var trevliga och vänliga. De irriterade åtminstone inte längre. En gång blev hon tom kvar efter en julandakt och talade länge med den kvinnliga prästen om kyrka och klimat.

Efteråt gick hon hem och återupptäckte sin bokhylla. Där fanns mycket bra hon hade läst för 20 år sedan. Hon läste och skrev på några chatforum om den moderna människans brist på riktning och innehåll. Hon började blogga och när hennes fru inte längre orkade diskutera om Guds frånvaro och missionens paradox tog hon kontakt med en präst hon hade träffat på församlingens brunch. De träffades några gånger och fast det inte var jättegivande ville hon mer och startade en miljögrupp i församlingen. Fortfarande kändes mycket av kyrkans arbete som meningslöst, men just miljöarbetet var otroligt meningsfullt och det som gjorde att just det kyrkliga miljöarbetet var lättare var att det fanns ett så tydligt uppdrag. Att ta hand om skapelsen var ett uppdrag givet av Gud. Det var inget att ifrågasätta eller fundera på om man orkade engagera sig eller inte, man bara måste ta i klimatfrågan.

“ Kyrkans uppgift är att påminna människorna om den lag, som Gud lagt ner i våra hjärtan och som kommer till uttryck bl.a. i den gyllene regeln och i det dubbla kärleksbudet. Vår kristna tros bidrag till dessa frågor handlar om att den ger motivation, kraft och hopp om att det verkligen är möjligt att åstadkomma förändringar” skrev hon senare tillsammans med de andra i arbetsgruppen för kyrkans miljöfrågor.

Tro är så mycket mer än gudstjänst och psalmsång. Tro är annat än färdigt formulerade böner. Att sortera batterier och glas är också att böja knä för skapelsen. Kyrkan berörde igen. Gav riktlinjer och kall. Blev igen en meningsbärare. Tro värdig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s