LISAS BLOGG

Lisas teologi | TILLIT

Kom ihåg att andas, säger jag mig till mig själv när jag står väntsalen på sjukhusets aktutmottagning. Jag väntar på ambulansen från olycksplatsen. Jag hann snabbare till sjukhuset med taxin från jobbet än ambulansen från Alphöjden, där min dotters skola ligger. Andas in genom näsan och ut genom munnen, påminner jag mig själv för om jag inte gör det behöver jag snart en papperspåse. Jag har nämligen varit i samma situation förr. För sexton år och sex månader tidigare satt jag i en annan aula på andra sidan av jordklotet och koncentrerat mig på att andas. Då var samma unge i fara. En undernärd prematur skulle genomgå sin tredje operation och jag kunde inget göra. Jag stickade mig igenom plågsam väntan.

Nu finns inte något garn att tillgå. Jag sitter på mina händer tills ambulansen kommer in.
Inga brutna ben men två blödningar i hjärnan och tre dygn av väntan. Vad gör man när man inget kan göra? Mina händer darrar och söker sig mot varandra i en klumpig omfamning som ser ut som en bön men jag är redan buren. Jag har inget val än att lägga min förtvivlan i ett par mycket större händer och tro. Tro på barnet, vården, livets märkliga under och tro på Gud.

Allt är till låns. Det har jag sannerligen fått lära mig. Vi äger inte våra barn, vår livskamrat eller våra närmaste utan de är verkligen gåvor som vi får att dela livet med. Livet som kommer med så mycket fint och så mycket svårt. Vi kan inte bestämma över det och vi kan inte veta vad som ska hända. Vi kan bara lita på att vi blir burna, trots allt det som sker. Lita på att att de troendes gemenskap, församlingen med sin förbön bär. Att tro tillsammans bär märkligt långt. Omsorg och ömhet i gemenskap tröstar ofta bättre än ord.

Tillit är inte bara människans grund utan också trons grund. Kristet liv är att öva sig i att våga hoppa för att vi vet att någon fångar oss. Gud eller människa lyfter sina armar och tar emot oss. Inte alltid förstås men oftare än vi tror. Tillit övar vi hemma med dem vi älskar och i andligt liv. Det behövs inte en kyrkbänk för att bli tryggare i tron men det behövs ofta gemenskap. Gemenskap och värme. Sårbarhet och skönhet. Bibliska berättelser och bön.

Under perioder av mitt liv då jag inte själv orkat be eller tro, har andras förböner burit mig och min familj. Utan att ens veta om vem och var man har bett för mig och mina nära så har tanken och vissheten om förbön burit. Det är också en övning i tillit och en övning i att ta emot omsorg och kärlek.

Tillit är inte självklart att man får med sig hemifrån men som tur är finns det också annat och andra som kan ge grundtrygghet. Vettiga varma vuxna och bra kompisar kan fylla på där föräldrarnas kraft och kompetens tog slut. Kyrkan kan komplettera där släkt och sammanhang inte var tillräckligt. Att vara trygg och vara älskad är alltings början och alltings slut. Det vill jag jag gärna möjliggöra. Med eller utan biskopsstav.

“Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig och när ni söker mig ska ni finna mig”

l1010915

Lisas teologi | TRO

Min mamma har berättat hur jag som sjuåring hade en dag kommit hem från skolan, fäst mina ögonen på henne och frågat:

– Mamma, när tog du Jesus i handen?

Jag minns varken svaret eller varifrån jag hade fått frågan men nu efteråt tänker jag att det faktiskt är det här som tro handlar om: att våga ta någon i handen, att våga sträcka sig mot något, att gå bredvid. Jag är ju förstås inte den första som trevat efter efter en hand, och inte min mamma heller;).. Människan har alltid famlat efter vägledning och riktning. Efter värme och tröst. Guds utsträckta hand finns i Michelangelos takfresk i det Sixtinska kapellet i Rom. I den kända takfresken nuddar Guds högra hand bara nästan Adams utsträckta vänstra hand. Pekfingrarna ligger på två centimeters avstånd. Sån är tron. Man kommer nära men aldrig ända fram. 

Det kristna dopet är som Guds utsträckta hand. Genom dopet har jag blivit medlem i den kristna världsvida kyrkan. I dopet sträcker mina föräldrar fram min hand mot Guds stora näve och i konfirmationen väljer jag att själv lägga min hand i Guds betydligt varmare. Ju äldre jag blir desto viktigare blir mitt eget dop och dopdagen. Jag uppskattar verkligen att mina föräldrar lyfte upp mig mot större händer fast de själva tvivlade. Genom dopet fick jag ett ständigt sällskap, en hand i min rygg, fingrar som gärna flätar sig runt mina. Jag har inte alltid sökt mig efter handen eller letat efter ledning men när jag väl gjort det har jag som Adam sträckt ut min vänstra hand och genast nuddat det jag behövt. Handen har alltid funnits där men jag har inte alltid funnits nära handen.

Om dopet finns det hyllkilometer skrivet. Om tron förstås ännu mer. Det är underbart att bläddra sig igenom Bibeln och stora teologiska tankar, att få följa människors andliga resor men det är bara du som själv kan formulera din egen tro eller skriva under andras tankar. Det kräver tid och fokus. Tro som man bara tar över från föräldrar eller församling blir sällan så stark att den bär vid belastning. Tro som får motstånd, utmaning och näring blir tålig. Tålig och givande. Barnatron är säkert trygg men den är inte alltid så intellektuellt givande för en vuxen reflekterande människa.

Jag följer min son till hans första skoldag. Stolt bär han sin nya väska, ivrigt springer han framför mig. Innan han går in svänger han sig om, nuddar min hand med sina mjuka fingrar och ler. Vi är som fresken i det sixtinska kapellet. Min hand är hans trygghet men han kan också gå själv. Så vill jag också vara som biskop.

Tack – Ja!

Helsinki_34

Jag har förstås ingen aning om vad hon gjorde den kvällen, men jag har alltid tänkt mig att hon står i ett nattlinne och tvättar ansiktet när ängeln uppenbarar sig för henne och frågar om hon vill bära Guds barn. Hon funderar en stund innan hon tackar ja. Tackar ja till ett uppdrag som hon varken behärskar eller förstår. Hon vågar egentligen inte men hon vill. Vill så mycket att hon just i den stunden helt glömmer att det inte är vilket uppdrag som helst och att hennes liv för alltid kommer att förändras.

Jag stod inte i tvättrummet när min fråga kom, utan jag var på vinden. Det var en sådan där dag som varit uppskjuten sedan länge, men nu hade jag äntligen tagit mig upp för trappan till travar av gamla tidningar, konstiga böcker, spruckna pottor och kappsäckar man aldrig någonsin skulle resa med. Åttio år av allt möjligt hade samlats på vinden i huset, som min farfar hade byggt som ett gömställe under kriget. Åttio år klarar man inte av på en dag, men jag fick en början tills meddelandet kom i telefonen:

Lisa, du behövs i Borgå stift. Vi behöver en kunnig kvinna i biskopsvalet.

Visst hade jag ibland längtat till prästjobbet. Funderat på om jag alls skulle kunna göra nytta i kyrkan igen, men mitt journalistjobb hade varit alldeles tillräckligt givande för att jag rastlöst skulle ha sökt mig vidare och tillbaka. Tillbaka till höga valv och jordfästningar, till gudstjänst och kyrkkaffen. Till jobb på söndagar och märkligt lediga måndagar.

Men aldrig hade jag tänkt på biskop. Det gör man knappast heller om man är akademiker, kyrkoherde eller profet. Men räcker det med att vara präst och kvinna? Just det att vara kvinna är en kompetens som inte har varit en merit i vår kyrka. Det är just kompetensen, eller icke-kompetensen, som de som frågar tar upp när jag tvivlar.

De som frågar tror mera på att förändra än att förvalta. De tror att en doktorshatt nödvändigtvis inte behöver vara en garant för att vara en andlig visionär i en folkkyrka. De anser att arbetserfarenhet utanför kyrkan åtminstone är lika viktigt som att ha gjort karriär inom den. De övertalar mig att fundera och till skillnad från Maria behöver jag tid och samtal innan jag inger mitt ja tack.

Jag har inte den kompetensen som man vanligtvis önskar av en biskop. Men jag har kanske annat. Annat som det är svårare att få papper på, men som är otroligt viktiga för en kyrka i modern tid. Jag är bra på att lyssna och jag har jobbat med kommunikation i över 20 år. Jag tror på teamwork och att samla hela stiftens kompetens snarare än att formulera allting själv. Jag tror på kyrkan som meningsbärare och jag vill svara på den moderna människans behov av tro men också möta hennes tvivel. Befogat tvivel när det handlar om kyrkans syn på jämställdhet och sexuella minoriteter, men också hopp när det gäller klimatfrågan. Där är kyrkan en föregångare med ett tydligt uppdrag.

Jag  behöver inte kunna allt för det finns så otroligt mycket erfarenhet samlad i Finlands evangelisk lutherska kyrka. Den är en av världens mest organiserade kyrkor så det finns alla förutsättningar att vi tillsammans skulle kunna göra skillnad. Bli bättre på att ta hand om vår värld men också om varandra. Bli bättre på att vara oss själva, med hjälp av Gud och biblisk guidning. Våga vara jobbigt radikala. Modiga. Och låta kärlekens grundlag gälla.

Jag övar mig genom att ställa mig till förfogande. Tack att ni frågade!

Lisa Enckell vill bli folkets biskop!

img_8034

Nu är det officiellt! Stiftelseurkunden för Lisas biskopskandidatur lämnades in till Borgå domkapitel på måndagen av en delegation som i sin sammansättning vill understryka att Lisa Enckell vill bli folkets biskop.

På valmansföreningens lista rymdes bara 35 namn, men här på hemsidan hittar du ytterligare hundra personer som ställer sig bakom Lisa. Valmansföreningens ombud, chefen för familjerådgivningscentralen Raseborg, Ann-Sofi Storbacka säger i pressmeddelandet:img_8035

– Lisa Enckell är ett nytt ansikte och det har därför varit glädjande att se hur människor från olika områden, över stifts-och språkgränser, reagerat positivt och aktiverat sig för hennes kandidatur. Jag får intrycket att hon kan bli folkets biskop.

Lisa är präst och journalist och har jobbat som sjukhuspräst, missionär och radioredaktör i kyrkan och på Yle. Före redaktörskapet på Yle jobbade Enckell på Kyrkostyrelsen som redaktör för de finska andaktsprogrammen. Hon har också haft motsvarande tjänst på Stiftsrådet i Borgå stift.

– Jag har närmast erfarenhet av Lisa Enckells arbete inom församlingsförvaltning, säger valmansföreningens andra ombud, överste Karl Gustav Storgårds. Jag är säker på att Borgå stift och kyrkan har stor nytta av hennes ledarförmåga och välformulerade analyser.

Lisa prästvigdes 1989 av ärkebiskop John Vikström. Hon jobbade då som sjukhusteolog i Åbo ärkestift. Hon är teologie magister från Åbo Akademi och har studerat journalistik vid Stockholms Universitet. Hon är född och uppvuxen i Tammerfors och blev student från Tammerfors svenska samskola.

Kontaktinfo: Ann-Sofi Storbacka, ann-sofi.storbacka@evl.fi, 044-300 1707
Karl Gustav Storgårds, 040-5343808

img_8033

Lisas Story

Lucia Tammerfors Svenska Samskola 1970-talet.

Jag är född och uppvuxen i Tammerfors. Mina föräldrar var lärare och jag är äldst av tre syskon.

Tammerfors Svenska Samskola blev min skola efter barnträdgården och därifrån blev jag student 1980.

Scouterna, konservatoriet med flickkören, musikteori och pianospel samt kvinnogymnastik hörde till mina fritidshobbyn. Jag deltog också aktivt i församlingsungdomsverksamhet och blev som femtonåring vald till ungdomarnas gemensamma kyrkofullmäktige.

Teologi var det tredje alternativet, när jag sökte in till Åbo Akademi. Ämnet och de teologiska frågorna intresserade mig mycket. Jag hade inga förebilder hurudan en kyrkans medarbetare är, trots att det några generationer tidigare hade det funnits präster och kantorer i båda mina föräldrars släkter.

På kibbutz våren 1982

Genom studierna och studiekamraterna vid Teologiska fakulteten och Åbo Akademi öppnade sig en ny och spännande värld. Församlingspraktiken i Lukas församling i Helsingfors och i Pargas församling, samt tre månaders diakoniarbete bland finska emigranter i delstaten Alberta, Canada vidgade mina vyer beträffande vad allt församlingsarbete kan vara.

I Teologiska Studentföreningen och olika studentföreningar i Åbo knöt jag vänskapsband i hela Svenskfinland. Arbetet på en kibbutz i Israel och i hemvården i Stockholm gav mig inblick i olika människors livssituationer.

Red.sekr på tidningen Mission 1986

När jag blev färdig teologie magister hösten 1985 hade jag blivit tillfrågad om jag kunde tänka mig att jobba kreativt vid Finska Missionssällskapet. Mitt första jobb som teolog blev tf.red.sekr för tidningen Mission.

Jag fortsatte med studierna och planerade att skriva en doktorsavhandling. Jag fick Kyrkornas Världsråds stipendium för ett års studier vid Harvards Universitet i USA, men sedan beslöt jag mig för att tacka nej till en akademisk bana.

Det blev ändå en resa till USA, nu för att träffa studiekamraten och mina två barns blivande pappa. Tre månaders vistelse resulterade i förlovning, äktenskap och ett gemensamt liv i Åbo. Eftersom jag under studierna hade specialiserat mig på själavård och diakoni var det naturligt att söka ett vikariat som sjukhusteolog vid Loimijoki församling.

Loimijoki sjukhus 1989-1992

Som sjukhusteolog arbetade jag både på sjukhuset, på långvårdens bäddavdelningar, åldringshemmet och i församlingen. När jag genom jobbet kom i kontakt med olika människor som också önskade att jag skulle sköta förrättningar var det dags att anhålla om prästvigning.

Prästvigningen i Åbo oktober 1989

I oktober 1989 blev jag vigd till präst av ärkebiskopen John Vikström i Åbo.

Missionen och Finska Missionssällskapet stod nära våra hjärtan och som äkta par hade vi från första början planer på att en dag åka utomlands. I januari 1993 blev vi välsignade för arbetet i Colombias lutherska kyrka. Först fick vi studera spanska och bekanta oss med kulturen. Det kräver oerhört mycket att som vuxen lära sig ett nytt språk och acklimatisera sig till en ny kultur.

Kvinnorna i den lutherska kyrkan i Colombia hade länge väntat på att få en egen präst. Nu kunde jag bli deras präst. Men tyvärr hann vi bara fira en mässa innan min andra graviditet komplicerades och jag blev sjukskriven. Det blev annorlunda än vi hade tänkt med månader i sjuksäng, födseln av en undernärd prematur och komplicerade operationer. Till sist blev vi efter elva månader tvungna att återvända till Helsingfors. Vår resa med familjen var slut.

Efter hemkomsten från Colombia arbetade jag på olika avdelningar på Finska Missionssällskapet. Församlingsarbete var uteslutet eftersom jag, som ensamstående förälder till två små barn, inte kunde tänka mig att vara så tillgänglig som församlingsarbete kräver.

Våren 1997 blev jag tillfrågad om jag kunde tänka mig att jobba som radioredaktör på Stifstsrådet i Borgå Stift och under de följande fem åren fick jag vara med om att utveckla andaktsprogrammen i Radio Vega. Vi utbildade andaktstalare i hela stiftet och strävade efter forma andaktsutbudet så att det passade in i radioflödet. Dessutom gjorde jag livsåskådningsprogram.

Hösten 2001 bytte jag till motsvarande arbete på finska och blev anställd av Kirkon tiedotuskeskuksen radiotoimitus.Det nya jobbet innebar att hela Finland med alla de finspråkiga stiften blev mitt arbetsfält och andaktsprogrammen sändes på Yle Radio 1:n Jag var också en av redaktörerna för livsåskådningsprogrammet Horisontti.

Mitt intresse för olika slags radioprogram med olika slags innehåll växte under åren. Det här ledde till att jag hösten 2007 hoppade av jobbet vid Kyrkostyrelsen. Därefter har jag arbetat med aktuell kulturjournalistik och i tio år med aktualitetsprogrammet Kultakuume på Yle Radio 1.

Borgå Stift och församlingslivet har ändå hela tiden varit en del av mitt liv. Jag har inte varit anställd av ev.luth kyrkan under de senaste åren, men jag har varit en rätt aktiv lekman. Även om jag var oftast var suppleant i församlingsråden, deltog jag aktivt i möten och beslutsfattandet. Som medlem i Helsingfors församlingars fullmäktige var jag under flera år vice ordförande och när ordförande insjuknade allvarligt ledde jag fullmäktige under 2011.

Under de senaste två åren har jag allvarligt funderat på om jag med mina erfarenheter och utbildning skulle kunna vara till nytta för ev.lut. kyrkan. Några gånger har jag frågat domkapitlen om det skulle finnas en plats för mig, men det har inte just då funnits någon lämplig position. Jag blev därför väldigt positivt överraskad när jag blev tillfrågad om jag kunde ställa upp som biskopskandidat. Efter att ha övervägt frågan noggrant meddelade jag att här är jag om ni behöver mig.