LISAS BLOGG

Läsvärda bloggar i väntan på valet!

Inför valet har det kommit flera fina blogginlägg med funderingar både om biskopsvalet och jämställdhet i kyrkan. Här hittar du några länkar att läsa i väntan på valet och resultatet.

JANETTE LAGERROOS
Men vad ÄR det som är problemet?

Tänk om vi skulle kunna prova någonting annat nu.

MALIN ERIKSSON

Vad ska biskopen i Borgå stift klara av?

PIA KUMMEL-MYRKOG

Smärtsamma insikter

SIV-BRITT HÖGLUND

Lisa till biskop

DANIEL JAKOBSSON

Lisa Enckell – Mitt halmstrå

 

32 anledningar att rösta på Lisa Enckell

När Lisa Enckell tackade ja till att ställa upp i biskopsvalet så stod det genast klart att en av de viktigaste uppgifterna var att låta folk få veta vem hon är. Hon har verkat utanför stiftet en lång period och även om det är en fördel så är baksidan att inte alla vet vem hon är.

Biskopsämbetet bygger mycket på förtroende och även om Lisa hunnit träffa väldigt många under kampanjen så är det ännu många som inte har haft möjlighet. Därför har vi under kampanjen samlat ihop 32 röster om Lisa. Vi känner oss trygga med att bland dessa 32 personer finns minst en, men högst antagligt flera människor som du har förtroende för. Var och en av dem har i sin tur en väl underbyggd uppfattning om att Lisa Enckell har de gåvor och den kompetens som krävs för att bli vår nästa biskop.

Om du har tid så ta en stund och läs igenom vad de här människorna säger. De litar på Lisa – du kan lita på det!

Namnlöst_48

LISAS TEOLOGI | TILLSAMMANS

Tillsammans hade de gått i ur och skur, tillsammans hade de delat varandras djupaste hemligheter, tillsammans hade de älskat och fått barn. Men så en dag, sade han:

– Jag vill befria dig och ha min frihet tillbaka!
Där satt han och såg henne djupt i ögonen. Mannen som hon hade varit gift med länge. Han hade hittat ett nytt liv, ett nytt kollektiv, en ny världsåskådning och nu ville han ha sin frihet tillbaka.

– Men tillsammans skulle vi ju dela livet, tillsammans lösa livets problem, tillsammans uppfostra barnen, försökte hon med en spräcklig röst ännu en gång till. Men det var för sent. Det fanns ingen återvändo.

En av människans svåraste motgångar är ett kraschat äktenskap, en splittrad familj och brustna hjärtan. Smärtan då kan vara värre än någon av de fysiska smärtorna man upplevt tidigare. Det gör så ont att det svider när man inte kan eller får vara längre tillsammans, utan måste acceptera att det är dags att gå skilda vägar.

Trots detta överlever människor separationer och skilsmässor. Brustna hjärtan helas, en splittrad familj lär sig leva med sin kluvna vardag. Människor hittar nya perspektiv, en ny horisont och livet fortsätter, trots det värsta som hänt. Men det tar tid.

Att skilsmässa ibland upplevs som något som är värre än döden beror på att vårt innersta väsen som människa är totalt beroende av andra människor. Vi föds till en gemenskap, en familj, en släkt, ett folk. Vi blir upptagna i kyrkans gemenskap genom dopet för att leva och bli delaktiga av Guds och kyrkans gåvor tillsammans med andra. Vi längtar efter att få vara tillsammans med en annan.

Tillsammans är ett begrepp som karaktäriserar det kristna livet. Gud längtar också efter att få vara tillsammans med sin skapelse och med oss människor. Gud längtar efter att få vara tillsammans med dig. Och denna längtan, Guds kärlek i Kristus, blir konkret och förverkligas genom oss människor här och nu i vår vardag.

Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden, utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall få leva tillsammans med honom vare sig vi nu är vakna eller sover. (1 Thess 5:9-10)

Yvonne Terlinden: Lisas lämplighet och kompetens

Är det ett självändamål att ställa upp en kvinna i biskopsvalet? Den frågan har ställts här och där under kampanjen, nu senast i söndags under Lisa Live-sändningen.

Jag tänker att det varken är en merit eller dis-merit att vara kvinna – eller man eller något annat. Sann jämställdhet handlar om att man kan bli vald för att man är behörig, kompetent och lämplig.

Lisa Enckell är behörig, lika som varje präst i vår kyrka.

Men är hon kompetent? Det är en annan fråga som dykt upp här och där under kampanjen. Akademisk examen, församlingserfarenhet och ledarskapsförmåga har förts fram som de tunga meriter man vill att en biskop har. Jag anser att hon är kompetent. Och att det har betydelse att hon är kvinna. Läs mera, lite långt den här gången:

Under paneldebatten i Åbo svarade kandidaterna på frågan vilken av biskopens uppgifter de anser att de är bäst respektive sämst på. De två teologie doktorerna i kandidatkvartetten svarade att teologin var deras svagaste sida. Båda hänvisade till att de inte har hunnit hålla sig uppdaterade på teologisk forskning, en realitet som (åtminstone) alla som jobbar utanför den akademiska världen kan känna igen sig i.
Vad är det att ”vara teolog”? Vad efterlyser jag när jag vill att biskopen ska vara en god teolog? Jag tycker att man kan tala om att ha en teologi / teologisk syn i olika frågor. Och ha teologisk kunskap, som kan men inte behöver mätas t.ex. med en akademisk examen. Och så kan man tala om att göra teologi – vilka olika teologiska frågor aktualiseras i olika situationer (t.ex. samhällsfrågor som i flyktingkrisen, vanvården inom äldreomsorgen, ungdomars marginalisering, klimatförändring eller frågor vi möter som människor, t.ex. sjukdom, sorg) och hur tar man som teolog ställning till dem? Hur använder man de tolkningsnycklar Bibeln, teologin och den kristna livssynen ger till att belysa den mänskliga existensen? En annan aspekt är hur man lever sin teologi? När man frågar hurdan/vilken teologi en person har, kan svaret hänvisa till skrivna texter, hållna tal och predikningar. Men också till levt liv: var har blicken vilat, vilka röster har örat snappat upp, vart har fötterna gått och vems händer har man skakat?

Frågan om församlingserfarenhetens betydelse utgår alltid från en församlingssyn. Vad är ”församling” som man behöver erfarenhet av som biskop? Den snävaste definitionen, som jag tänker att man avser när man frågar efter församlingserfarenhet, är att församlingen är den organiserade lokala enheten som är organiserad och verksam genom anställda och förtroendevalda till gagn för alla medlemmar. Lisa Enckell har sådan erfarenhet både som anställd och som förtroendevald. Det finns biskopar före henne som har haft mindre av den sortens erfarenhet.
När jag hör Lisa tala om församling och kyrka, hör jag att hon inkluderar alla medlemmar i sitt tänkande, också de tysta medlemmarna, också de som tvekar kring meningsfullheten i medlemskapet.
I dagens läge funderar vi i kyrkan ganska mycket på vad ett meningsfullt medlemskap i kyrkan är, på dem som lätt skriver ut sig och på dem som väljer bort kristna traditioner som dop och gudstjänst men ändå är medlemmar. En hurdan biskop behöver en sådan medlemskår? En hurdan biskop behöver församlingarna som dagligen lever med de här frågorna? I det perspektivet är det definitivt en styrka att ha utomkyrklig arbetserfarenhet.
Vi behöver nu en biskop som känner den stora delen av medlemmarna som inte ger uttryck för sitt medlemskap genom ett aktivt deltagande i församlingarnas aktiviteter.

Lisa har varit tydlig i att tala om ett annat sätt att vara och leda de inomkyrkliga frågorna, när hon har lyft upp att biskopen ingalunda agerar ensam, utan att stiftet har team och experter (inkl erfarenhetsexperter) på olika områden. Hon bejakar det att man inte ska kunna allt ensam, men att man tillsammans ska kunna allt och kunna hantera allt. Hon räknar med sina medarbetare på alla nivåer. Hon är beredd att lyssna, överväga och fatta beslut inom ramen för sitt mandat.

Jag anser att Lisa Enckell är både lämplig och kompetent och att hennes erfarenheter skulle komma till pass. Det handlar om mycket mer än att hon är kvinna. Kanske är det just tack vare att hon är kvinna har hon meriterat sig som hon gjort. Kanske är det för att jag är kvinna som jag uppskattar just de meriter hon har. Det vill jag gärna öppna och peka på som ett relevant och legitimt perspektiv i valet.

Över 200 vill att Lisa Enckell ska bli “Folkets biskop”!

I skrivande stund har över 200 personer gett sitt stöd till Lisa Enckell som Borgå stifts nya biskop via hemsidan. Vi hade en känsla att Lisa var en representant som når utanför den innersta kyrkkretsen och vår underbara understödslista bekräftar den känslan.

På Lisas understödslista finns bla:

  • 50 präster
  • 45 män
  • 22 pensionärer
  • 22 Österbottningar
  • 15 Ålänningar
  • 12 barn & ungdomsarbetsledare, diakoner, informatörer, kyrkliga musiker
  • 10 terapeuter
  • 8 studerande
  • 7 kyrkoherdar
  • 6 Teol. doktorer
  • 5 journalister

Dessutom har vi på listan såna här fina titlar: Sjökapten, konstnär, guldsmed, överste, lärare, marknadsföringschef, utvecklingschef, barnskötare, jordbrukare, kommunalråd, skådespelare, taxitrafikant, riksdagsledamot, maskinmästare.

Lisa Enckell vill bli folkets biskop! Kolla in listan och bli en del av den du också!

TROVÄRDIG

-Kyrkan har absolut ingen betydelse för mitt liv. Jag fattar inte varför jag skulle gå på gudstjänst, sa hon med en alldeles för hög röst till sin bästa vän. Orden var uppgivna men ögon var det inte. Tvärtom var hon arg och ilskan kom överraskande plötsligt. Diskussionen hade egentligen börjat med att vännen hade frågat om hon skulle hänga med till kyrkan samma kväll och nu försökte hon formulera varför hon gärna tillbringade kvällen med honom men absolut inte i kapellet i kvarteret. Följande dag skrev Johanna ut sig från kyrkan. Förstås inte pga av samtalet men det var kanske där och då hon hade sagt högt det hon hade tänkt i många år. Att kyrkan inte berörde men just därför irriterade.

Det fanns förstås 1000 skäl att leva och de andliga upplevelserna var fortfarande lika många men de infann sig inte i stora katedraler eller i en bibelgrupp.
Åren gick och hon bildade familj. Jobbet med problemungdomar sög alla hennes krafter och hon ägnade inte mycket tid åt filosofiska frågor och existentiell diskussion utan sprang mellan möten, dagis och kvällsturer som slog krokben på barnens hobbyn.

Men hon var andlig. När hon lade barnen på kvällen och kröp ihop i deras små sängar kände hon en svindlande tacksamhet att få hålla i deras varma mjuka kroppar och det hände tom att hon knäppte sina händer under mumintäcket att inget skulle hända de mjuka små. I själva verket hade Gud aldrig varit så närvarande som efter att barnen hade fötts men hon talade aldrig med någon om det. I tomma kyrkor, som hon då och då besökte mötte hon under åren präster och kyrkvaktmästare som ändå var trevliga och vänliga. De irriterade åtminstone inte längre. En gång blev hon tom kvar efter en julandakt och talade länge med den kvinnliga prästen om kyrka och klimat.

Efteråt gick hon hem och återupptäckte sin bokhylla. Där fanns mycket bra hon hade läst för 20 år sedan. Hon läste och skrev på några chatforum om den moderna människans brist på riktning och innehåll. Hon började blogga och när hennes fru inte längre orkade diskutera om Guds frånvaro och missionens paradox tog hon kontakt med en präst hon hade träffat på församlingens brunch. De träffades några gånger och fast det inte var jättegivande ville hon mer och startade en miljögrupp i församlingen. Fortfarande kändes mycket av kyrkans arbete som meningslöst, men just miljöarbetet var otroligt meningsfullt och det som gjorde att just det kyrkliga miljöarbetet var lättare var att det fanns ett så tydligt uppdrag. Att ta hand om skapelsen var ett uppdrag givet av Gud. Det var inget att ifrågasätta eller fundera på om man orkade engagera sig eller inte, man bara måste ta i klimatfrågan.

“ Kyrkans uppgift är att påminna människorna om den lag, som Gud lagt ner i våra hjärtan och som kommer till uttryck bl.a. i den gyllene regeln och i det dubbla kärleksbudet. Vår kristna tros bidrag till dessa frågor handlar om att den ger motivation, kraft och hopp om att det verkligen är möjligt att åstadkomma förändringar” skrev hon senare tillsammans med de andra i arbetsgruppen för kyrkans miljöfrågor.

Tro är så mycket mer än gudstjänst och psalmsång. Tro är annat än färdigt formulerade böner. Att sortera batterier och glas är också att böja knä för skapelsen. Kyrkan berörde igen. Gav riktlinjer och kall. Blev igen en meningsbärare. Tro värdig.

Lisas teologi | TILLIT

Kom ihåg att andas, säger jag mig till mig själv när jag står väntsalen på sjukhusets aktutmottagning. Jag väntar på ambulansen från olycksplatsen. Jag hann snabbare till sjukhuset med taxin från jobbet än ambulansen från Alphöjden, där min dotters skola ligger. Andas in genom näsan och ut genom munnen, påminner jag mig själv för om jag inte gör det behöver jag snart en papperspåse. Jag har nämligen varit i samma situation förr. För sexton år och sex månader tidigare satt jag i en annan aula på andra sidan av jordklotet och koncentrerat mig på att andas. Då var samma unge i fara. En undernärd prematur skulle genomgå sin tredje operation och jag kunde inget göra. Jag stickade mig igenom plågsam väntan.

Nu finns inte något garn att tillgå. Jag sitter på mina händer tills ambulansen kommer in.
Inga brutna ben men två blödningar i hjärnan och tre dygn av väntan. Vad gör man när man inget kan göra? Mina händer darrar och söker sig mot varandra i en klumpig omfamning som ser ut som en bön men jag är redan buren. Jag har inget val än att lägga min förtvivlan i ett par mycket större händer och tro. Tro på barnet, vården, livets märkliga under och tro på Gud.

Allt är till låns. Det har jag sannerligen fått lära mig. Vi äger inte våra barn, vår livskamrat eller våra närmaste utan de är verkligen gåvor som vi får att dela livet med. Livet som kommer med så mycket fint och så mycket svårt. Vi kan inte bestämma över det och vi kan inte veta vad som ska hända. Vi kan bara lita på att vi blir burna, trots allt det som sker. Lita på att att de troendes gemenskap, församlingen med sin förbön bär. Att tro tillsammans bär märkligt långt. Omsorg och ömhet i gemenskap tröstar ofta bättre än ord.

Tillit är inte bara människans grund utan också trons grund. Kristet liv är att öva sig i att våga hoppa för att vi vet att någon fångar oss. Gud eller människa lyfter sina armar och tar emot oss. Inte alltid förstås men oftare än vi tror. Tillit övar vi hemma med dem vi älskar och i andligt liv. Det behövs inte en kyrkbänk för att bli tryggare i tron men det behövs ofta gemenskap. Gemenskap och värme. Sårbarhet och skönhet. Bibliska berättelser och bön.

Under perioder av mitt liv då jag inte själv orkat be eller tro, har andras förböner burit mig och min familj. Utan att ens veta om vem och var man har bett för mig och mina nära så har tanken och vissheten om förbön burit. Det är också en övning i tillit och en övning i att ta emot omsorg och kärlek.

Tillit är inte självklart att man får med sig hemifrån men som tur är finns det också annat och andra som kan ge grundtrygghet. Vettiga varma vuxna och bra kompisar kan fylla på där föräldrarnas kraft och kompetens tog slut. Kyrkan kan komplettera där släkt och sammanhang inte var tillräckligt. Att vara trygg och vara älskad är alltings början och alltings slut. Det vill jag jag gärna möjliggöra. Med eller utan biskopsstav.

“Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig och när ni söker mig ska ni finna mig”

l1010915

Lisas teologi | TRO

Min mamma har berättat hur jag som sjuåring hade en dag kommit hem från skolan, fäst mina ögonen på henne och frågat:

– Mamma, när tog du Jesus i handen?

Jag minns varken svaret eller varifrån jag hade fått frågan men nu efteråt tänker jag att det faktiskt är det här som tro handlar om: att våga ta någon i handen, att våga sträcka sig mot något, att gå bredvid. Jag är ju förstås inte den första som trevat efter efter en hand, och inte min mamma heller;).. Människan har alltid famlat efter vägledning och riktning. Efter värme och tröst. Guds utsträckta hand finns i Michelangelos takfresk i det Sixtinska kapellet i Rom. I den kända takfresken nuddar Guds högra hand bara nästan Adams utsträckta vänstra hand. Pekfingrarna ligger på två centimeters avstånd. Sån är tron. Man kommer nära men aldrig ända fram. 

Det kristna dopet är som Guds utsträckta hand. Genom dopet har jag blivit medlem i den kristna världsvida kyrkan. I dopet sträcker mina föräldrar fram min hand mot Guds stora näve och i konfirmationen väljer jag att själv lägga min hand i Guds betydligt varmare. Ju äldre jag blir desto viktigare blir mitt eget dop och dopdagen. Jag uppskattar verkligen att mina föräldrar lyfte upp mig mot större händer fast de själva tvivlade. Genom dopet fick jag ett ständigt sällskap, en hand i min rygg, fingrar som gärna flätar sig runt mina. Jag har inte alltid sökt mig efter handen eller letat efter ledning men när jag väl gjort det har jag som Adam sträckt ut min vänstra hand och genast nuddat det jag behövt. Handen har alltid funnits där men jag har inte alltid funnits nära handen.

Om dopet finns det hyllkilometer skrivet. Om tron förstås ännu mer. Det är underbart att bläddra sig igenom Bibeln och stora teologiska tankar, att få följa människors andliga resor men det är bara du som själv kan formulera din egen tro eller skriva under andras tankar. Det kräver tid och fokus. Tro som man bara tar över från föräldrar eller församling blir sällan så stark att den bär vid belastning. Tro som får motstånd, utmaning och näring blir tålig. Tålig och givande. Barnatron är säkert trygg men den är inte alltid så intellektuellt givande för en vuxen reflekterande människa.

Jag följer min son till hans första skoldag. Stolt bär han sin nya väska, ivrigt springer han framför mig. Innan han går in svänger han sig om, nuddar min hand med sina mjuka fingrar och ler. Vi är som fresken i det sixtinska kapellet. Min hand är hans trygghet men han kan också gå själv. Så vill jag också vara som biskop.

Tack – Ja!

Helsinki_34

Jag har förstås ingen aning om vad hon gjorde den kvällen, men jag har alltid tänkt mig att hon står i ett nattlinne och tvättar ansiktet när ängeln uppenbarar sig för henne och frågar om hon vill bära Guds barn. Hon funderar en stund innan hon tackar ja. Tackar ja till ett uppdrag som hon varken behärskar eller förstår. Hon vågar egentligen inte men hon vill. Vill så mycket att hon just i den stunden helt glömmer att det inte är vilket uppdrag som helst och att hennes liv för alltid kommer att förändras.

Jag stod inte i tvättrummet när min fråga kom, utan jag var på vinden. Det var en sådan där dag som varit uppskjuten sedan länge, men nu hade jag äntligen tagit mig upp för trappan till travar av gamla tidningar, konstiga böcker, spruckna pottor och kappsäckar man aldrig någonsin skulle resa med. Åttio år av allt möjligt hade samlats på vinden i huset, som min farfar hade byggt som ett gömställe under kriget. Åttio år klarar man inte av på en dag, men jag fick en början tills meddelandet kom i telefonen:

Lisa, du behövs i Borgå stift. Vi behöver en kunnig kvinna i biskopsvalet.

Visst hade jag ibland längtat till prästjobbet. Funderat på om jag alls skulle kunna göra nytta i kyrkan igen, men mitt journalistjobb hade varit alldeles tillräckligt givande för att jag rastlöst skulle ha sökt mig vidare och tillbaka. Tillbaka till höga valv och jordfästningar, till gudstjänst och kyrkkaffen. Till jobb på söndagar och märkligt lediga måndagar.

Men aldrig hade jag tänkt på biskop. Det gör man knappast heller om man är akademiker, kyrkoherde eller profet. Men räcker det med att vara präst och kvinna? Just det att vara kvinna är en kompetens som inte har varit en merit i vår kyrka. Det är just kompetensen, eller icke-kompetensen, som de som frågar tar upp när jag tvivlar.

De som frågar tror mera på att förändra än att förvalta. De tror att en doktorshatt nödvändigtvis inte behöver vara en garant för att vara en andlig visionär i en folkkyrka. De anser att arbetserfarenhet utanför kyrkan åtminstone är lika viktigt som att ha gjort karriär inom den. De övertalar mig att fundera och till skillnad från Maria behöver jag tid och samtal innan jag inger mitt ja tack.

Jag har inte den kompetensen som man vanligtvis önskar av en biskop. Men jag har kanske annat. Annat som det är svårare att få papper på, men som är otroligt viktiga för en kyrka i modern tid. Jag är bra på att lyssna och jag har jobbat med kommunikation i över 20 år. Jag tror på teamwork och att samla hela stiftens kompetens snarare än att formulera allting själv. Jag tror på kyrkan som meningsbärare och jag vill svara på den moderna människans behov av tro men också möta hennes tvivel. Befogat tvivel när det handlar om kyrkans syn på jämställdhet och sexuella minoriteter, men också hopp när det gäller klimatfrågan. Där är kyrkan en föregångare med ett tydligt uppdrag.

Jag  behöver inte kunna allt för det finns så otroligt mycket erfarenhet samlad i Finlands evangelisk lutherska kyrka. Den är en av världens mest organiserade kyrkor så det finns alla förutsättningar att vi tillsammans skulle kunna göra skillnad. Bli bättre på att ta hand om vår värld men också om varandra. Bli bättre på att vara oss själva, med hjälp av Gud och biblisk guidning. Våga vara jobbigt radikala. Modiga. Och låta kärlekens grundlag gälla.

Jag övar mig genom att ställa mig till förfogande. Tack att ni frågade!

Lisa Enckell vill bli folkets biskop!

img_8034

Nu är det officiellt! Stiftelseurkunden för Lisas biskopskandidatur lämnades in till Borgå domkapitel på måndagen av en delegation som i sin sammansättning vill understryka att Lisa Enckell vill bli folkets biskop.

På valmansföreningens lista rymdes bara 35 namn, men här på hemsidan hittar du ytterligare hundra personer som ställer sig bakom Lisa. Valmansföreningens ombud, chefen för familjerådgivningscentralen Raseborg, Ann-Sofi Storbacka säger i pressmeddelandet:img_8035

– Lisa Enckell är ett nytt ansikte och det har därför varit glädjande att se hur människor från olika områden, över stifts-och språkgränser, reagerat positivt och aktiverat sig för hennes kandidatur. Jag får intrycket att hon kan bli folkets biskop.

Lisa är präst och journalist och har jobbat som sjukhuspräst, missionär och radioredaktör i kyrkan och på Yle. Före redaktörskapet på Yle jobbade Enckell på Kyrkostyrelsen som redaktör för de finska andaktsprogrammen. Hon har också haft motsvarande tjänst på Stiftsrådet i Borgå stift.

– Jag har närmast erfarenhet av Lisa Enckells arbete inom församlingsförvaltning, säger valmansföreningens andra ombud, överste Karl Gustav Storgårds. Jag är säker på att Borgå stift och kyrkan har stor nytta av hennes ledarförmåga och välformulerade analyser.

Lisa prästvigdes 1989 av ärkebiskop John Vikström. Hon jobbade då som sjukhusteolog i Åbo ärkestift. Hon är teologie magister från Åbo Akademi och har studerat journalistik vid Stockholms Universitet. Hon är född och uppvuxen i Tammerfors och blev student från Tammerfors svenska samskola.

Kontaktinfo: Ann-Sofi Storbacka, ann-sofi.storbacka@evl.fi, 044-300 1707
Karl Gustav Storgårds, 040-5343808

img_8033