Patricia Högnabba | Konfirmandteolog

Lisa är en av de personer som har imponerat på mig vid första träffen. När hon under min studietid kom för att ha hålla en kurs på Teologiska fakulteten var mitt första intryck lättnad – tydligen finns det plats också för starka, modiga och temperamentsfulla kvinnor i vår kyrka. Jag blev imponerad av att hon bemötte alla lika – de flesta i nämnda sammanhang lät sig nämligen lätt placeras i facken konservativ/liberal eller hög-/lågkyrklig. Lisa tydde sig inte till ett utvalt gäng. Lisa kunde jag inte placera.

Att Lisa ställer upp i biskopsvalet gläder mig. Jag tror att hon skulle bli en bra biskop eftersom hon har arbets- och livserfarenhet från ett så brett område – hon är mångkunnig och har ett imponerade kontaktnät. Att Lisa varit förtroendevald och rört sig mycket i icke-kyrkliga kretsar gör att hon har ett mycket bredare perspektiv på kyrkan än de flesta av oss kyrkanställda.

Jag upplever Lisa som en social naturbegåvning och extremt närvarande i de uppgifter hon åtar sig. Pga sina varierande sammanhang har Lisa varit tvungen att lära sig kommunicera kyrka på vardagsspråk. Jag har i tiden efterträtt Lisa på dåvarande Stiftsrådets media-avdelning och jag vet att få jobb ger en lika heltäckande bild av stiftet och kyrkan som just den posten.

Det jag dock värdesätter mest hos Lisa (och ledare överlag) är insikten att en människa inte kan vara bäst på allt – att också en ledare behöver andra. Lisa låtsas inte kunna allt, utan hon skulle bli en frågande biskop. Hon går in i situationer med att fråga “vad kan jag göra för dig” istället för att genast erbjuda sina egna lösningsmodeller.

Borgå stift behöver Lisa.